Det här är en hel novell. Av min syster Maja. En deckare. Ett skolarbete.

Oskyldig?

Av

Maja Andersson

Kapitel 1

Med lätta steg tågade en man, någonstans i fyrtio års åldern, fram genom den mörka granskogen. Här och var glesnade träden så att solens trevande strålar lös upp marken och den gröna mossan som täckte den. Ormbunkarna lade sig platta när mannen klev på dem, för att sedan resa sig upp när tyngden försvann, medan myggen flög upp och svärmade runt omkring hans ansikte. Men hans kropp kom de inte åt. Fötterna var täckta med tjocka lager strumpor och militärgröna regnstövlar, vari slitna jeans var istoppade. Överkroppen stod under beskydd av en lite för stor regnjacka i regnbågens färger, troligen från åttiotalet, och ansiktet täcktes som vanligt av enorma glasögon. Ut ur kepsen letade sig det grånande mörka håret, och ur lufthålen på toppen stod små tofsar rakt upp.

Plötsligt avbröt han sig i stegen, klippte några gånger med ögonlocken och smög sig sedan framåt på huk för att till sist sätta sig på knä bland buskarna och gräva under en gran. I den flätade korgen han bar med sig landade ytterligare 4 små guldgula svampar och han log glatt för sig själv.

  Proceduren upprepades ett fåtal gånger medan mannen följde en stig bara han själv visste om och vanligtvis brukade följa. Men idag skulle det inte komma att bli en vanlig dag, snarare en högst ovanlig och sällsynt dag, vilket han aldrig skulle få glömma.

Nära slutet mot sin runda och med korgen fylld till bredden stannade han oväntat upp. Han sträckte på halsen för att se om han sett rätt och såg sig sedan om åt alla möjliga håll. Hårtestarna kring öronen låg för ett ögonblick stilla när vinden upphörde och en svag doft av blod fyllde mannen med obeskrivlig rädsla, dock kontrollerad i stundens allvar. Lättheten i hans steg var som bortblåst och nu släpade han sig, skakandes av självbehärskning, framåt mot flickan. Hennes kläder var nerblodade och smutsiga och i marken bredvid henne syntes långa spår där hon snubblat över en rot för att sedan krypa fram och slutligen falla ihop på just den plats där hon befann sig nu. Mannens hjärna skickade kroppen två olika signaler som fick hans ben och armar att spreta åt olika håll i viljan att lyda. Armarna ville fram, leta puls och känna efter om hon var vid liv eller så död som hon såg ut att vara, medan benen strävade efter att få springa därifrån, låtsas att inget hade hänt och fortsätta livet som vanligt. Det hela resulterade i några staplande steg bakåt tills han tappade balansen och satte sig på rumpan.

  Världen såg annorlunda ut nerifrån. Flickans orörliga kropp syntes inte för ormbunkarna som vajade i vinden men träden syntes desto mer och framstod mycket större, ja, faktiskt så stora att de försvann in i den blå himlen. Men där kunde han inte sitta i evigheter. Verkligheten gjorde sig påmind när fukten gjorde byxorna blöta och tunga och han var tvungen att resa sig upp. Det var då det blixtrade till i glasögonen. Mannen flämtade till men vände instinktivt huvudet mot det blänkande föremålet. Han gick närmre och föll på knä bredvid flickan för att plocka upp en kniv, med svart handtag och blänkande skarp egg. Den såg definitivt inte använd ut. Han drog med ett finger längs bladet men insåg sitt misstag när en liten bloddroppe trängde fram och rann ner längs kanten. Var den flickans? Hade hon försökt försvara sig, och i sådana fall mot vad?

  Några inre strider senare lutade sig slutligen mannen fram över den förmodade dödes kropp för att kanske infria ett sista löfte om hopp. Mycket riktigt möttes hans kind av ett rosslande varmt andetag, men dock var pulsen så svag att hans kalla fingertoppar knappt kunde uppfatta den.

”Hör du mig? Hallå? Lever du?” Osäkerheten sköljde över honom. Var det så man sa? Var det något han borde göra? Timmarna om livräddning i skolan för de där 30 år sedan vägrade låta sig bli ihågkomna. Men plötsligt hostade flickan till och slog upp rödsprängda ögon.

”Lek… platsen…”

”Va? Vad försöker du säga?” Mannen förstod allvaret i flickans sista ord.

”Han var…”

”Han var… vad? Och vem var han? Var han…”

Flickans ögon spärrades upp och kroppen kämpade. Benen ryckte lite.

”D-d-dä…r.”

”Vem var vart? Lekplatsen? Vilken lekplats?”

Men han fick inget svar. Om man tidigare kunnat säga att livet synts i hennes ögon kunde man nu säga att det gjorde det verkligen inte. Kroppen förblev orörlig medan mannen målmedvetet reste sig upp och halade fram sin mobiltelefon ur fickan.

Kapitel 2

I väntan på polis och ambulans slog sig mannen ner på en torr sten några meter bort från liket. Därifrån kunde han skymta flickans röda tröja utan att behöva se blåmärkena på hennes hals eller blodet som sakta stelnade i sin rörelse, på väg ner till den rödfärgade marken, från någonstans i magtrakten. Hade han fått gå hem och förtränga alltihop i sin fåtölj framför brasan, med svampstuvning tryggt vilande i magen, hade han gärna gjort det, men kvinnan från 112 hade med saklig röst informerat honom om vikten i att han stannade där han var.

  Så han satt kvar där på stenen, passade på att rensa lite av svampen och blev precis klar när han hörde en liten grupp polismän om 4 män leta sig fram genom skogen.

”Här borta, här är vi… eh… jag!” Ropade han och viftade med armarna.

När de kom närmre stannade plötsligt en polisman upp, rättade till de stora glasögonen och strök det grånande håret bakåt.

”David!? Är det du som har hittat ett lik, säger du?”

David reste sig upp och mötte den gamle vännen med en omfamning.

”Tjenare Lars! Jo, ja, eller, nej, hon vart ju inte dö’ när jag fann henne, hon…”

”Du, spara historien till senare.” Sa Lars med en menande blick och sänkte rösten medan han grävde händerna allt djupare ner i fickorna. ”Du är ju lite misstänkt, va, ja så är det. Ja, jag vet ju att du inte skulle göra ens en fluga förnär, men var försiktig med vad du säger här nu, va. Det är allvar.” Han gjorde en uppgiven gest mot sina kollegor som undersökte flickan och kniven men samtidigt kastade en hel del misstänksamma blickar mot David där han stod.

En utav dem reste sig plötsligt upp. Under mössan skymtade David ljust blont hår men det var polismannens isblå ögon som fångade hans uppmärksamhet. De borrade sig in i Davids mörkt gröna och fyllde honom med missmod och skam tills han var tvungen att vända bort blicken.

”Lasse!” Han vände sig mot Lars som stod bredvid David. ” Det är inte knivdåd det här. Nejnej, kniven var blodig men inte så pass blodig att det på något sätt kan vara den som har orsakat de blödande såren i flickan.” Han tog ett djupt andetag och hånlog mot David. ”Nejnej, ser du, det är en pistol som skjutit livet ur flickan, som fått glimten i ögat att slockna och nu gjort att hon ligger här redo för undersökning. Men vi ska allt ta fast mördaren, jajamen.” De sista orden släpade sig ut genom hans mun, och varje stavelse kändes som ett mordhot i sig, samtidigt som ögonen ännu inte släppt taget om Davids.

Kapitel 3

Han hade inte fått ta med sig svamparna hem och förträngningen av händelsen gick inte så bra med tom mage som han hade hoppats. I brasan brann en eld men den värmde inte, snarare fick dess lågor honom att känna sig illa till mods. Ibland skymtade han flickans hår som fladdrade omkring och bakom sig hörde han ett sista rosslande andetag. Ibland försökte han säga sig själv att det var hans katt, men den hade han inte sett sedan förra veckan och förmodligen var den död.

 Utanför huset hade polisen strövat omkring, för att inte särskilt diskret fråga ut grannarna om honom. Han visste att det var om honom, för Lars hade lämnat brottsplatsen med ett skakande huvud och en förebrående blick. Men det var en stund sedan de hade åkt tillbaka till sin polisstation och David funderade på att ta sig ut. Han måste ju på något sätt kunna bevisa sin oskuld. Han bestämde sig för att ringa upp Lars ändå.

”Ja hej, polisinspektör Lars Ekholm här.”

”Hejhej Lasse, jo, jag ville bara kolla om ni hittat något intressant om mig?”

David kunde höra hur Lars suckade i andra änden och det dunkande ljudet avslöjade att han bytte öra, så som han alltid gjorde innan han sa något jobbigt.

”Jo du. Men jag kan inte säga för mycket. Som sagt, vi vet ju båda att det inte är du, men…”

”Men vadå? Kom igen nu, berätta. Jag har inte gjort något.”

”Den här flickan. Har du träffat henne innan?”

”Nej.”

”Dina grannar säger det. De har sett dig. Hon brukar tydligen komma över någon gång i veckan. Vi har hittat din katts hår…”

”Min katt? Hur vet ni att det är min katt?” Han vände sig chockat om och var tvungen att ta stöd mot väggen för att inte falla omkull. Varför ljög hans grannar och vart var hans katt?

”Vi har hittat din katts hår på liket. Tjejen har päls i armvecken, på magen, på låren och under naglarna. Inga tvivel. Hon har kelat med din katt, så förmodligen har hon vart hemma hos dig. Och varför skulle du tvunget röra vid kniven?” Det blev tyst. ”Jamen, nu vet du då. Mer har jag inte att säga, men det ser inte bra ut.” Sedan la han på och David blev ståendes med snabb andhämtning och en ilska som blossade upp.

Kapitel 4

När han passerar sina grannars hus försöker han se in genom fönsterna.  Står det någon där bakom gardinerna och ser på honom? Varför ljuger dem? Han är ute och går utan anledning, benen protesterade i kramper när han satt stilla och sträckte så skönt medan han gick. Knacka på skulle han aldrig få för sig. Redan när han flyttade till området hade han förstått att han inte skulle passa in. Alla hade familj med barn i samma åldrar som lekte i trädgårdarna medan de vuxna satt och drack och skrattade högljutt vid matbordet. Alla utom han. Det hade helt enkelt inte funnits någon för honom. Inte den där rätte som alla pratade om. Men han trivdes ju själv, han tyckte om att gå så här i blåsten och tänka, slippa berätta om allt för någon.

  Plötsligt hörde han det där andetaget bakom sig igen. Mer äkta än innan. Flickans uppspärrade ögon flimrade förbi och hennes röst ekade längs gatan.

”Lek… platsen…”

  Bara några minuter senare nådde han gatans slut och återvändsgränden som slutade i en liten stig nerför en brant kulle fram till en gungställning, några tippbräder och en snurrkarusell. Vad hade hon menat? Platsen för hennes upphittande var bara någon kilometer in i skogen. Hade hon flytt dit? Flytt från vad? Gungorna vajade lite i vinden när han gick förbi för att sätta sig på en bänk, men hans uppmärksamhet drogs mot sandlådan där en pappa med ett litet barn satt och grävde i sanden. Barnet var klätt i blåa hängselbyxor med en randig tröja i blåa nyanser under. Far och son alltså. Jaja.

”Hejhej!” Hälsade pappan glatt och lyfte upp sonen i famnen för att gå bort till David och ta i hand.

”Tjenare. Fint väder, lite blåsigt, men ni tycks inte ta illa upp.”

”Nädå, det finns ju inget dåligt väder…”

”Bara dåliga kläder.” David skrattade till, det ordspråket var han alltför bekant med. Han lutade sig fram för att ta även barnet i hand men drog tillbaka handen när han fick syn på såret det hade på sidan av huvudet. Pappan såg hans undrande blick.

”Han blev lite för vild med spaden där borta i förrgår ser du, jag hann inte reagera.” En hotfullhet dök plötsligt upp i pappans röst. ”Nähänä, vi måste nog gå hemåt. Hejhej.”

Och så försvann de uppför branten mot stora vägen. David såg efter dem en stund men påbörjade sedan en motorisk avsökning av området. Gungorna gnisslade och ljudet skar i hans öron medan han närmade sig rutschkanan. En känsla av att vara iakttagen smög sig plötsligt på honom bakifrån och när han vände sig vajade den stora hasseln i skogsbrynet. Hade det varit någon där? Med en grovt tilltygad inställning om att han inte var rädd, sprang han mot skogen. Andhämtningen blev genast snabbare och stegen tunga men blicken var fokuserad på allt med en skrämmande förmåga att uppfatta minsta rörelse. Väl framme vid de första björkarna gjorde ändå kroppen revolt och han blev tvungen att ta stöd mot en stam och med blodsmak i munnen tillåta sig en liten paus.

  Det var när han stod där, med huvudet nerböjt som han fick se hasselns gröna löv blåsa förbi, djupt blodfärgade. Han höjde blicken och såg att flera grenar på busken var greppade i med blodiga händer. Hon måste ha sprungit förbi här. In i skogen.

Kapitel 5

”Jo, hej, det är Lasse igen. Vi vill att du kommer in för förhör imorgon. Ja, vid 16, blir väl bra? Okej. Hej.”

Kapitel 6

Med bankande hjärta lade David sig tillrätta i dubbelsängen. Sovrummets vita väggar avtecknade sig som grå betong i mörkret, och tavlorna såg nu ut som små hånskrattande ansikten medan det lätt öppna fönstret fick persiennernas silhuetter att framstå som fängelsegaller.

Hade han somnat redan och vaknat upp i en cell?

Svetten trängde fram allt eftersom han kastade sig fram och tillbaka i sängen. Hans hjärna vägrade stänga ner, det fanns för mycket att oroa sig för.

Borde han fly? Varför hade han tagit i kniven? Var var hans katt?

Han saknade den. Den skulle ha legat bredvid honom nu, berätta om hur den träffat flickan på gatan, buffa honom under hakan och tillslut betryggande krypa ihop på hans bröst.

Han höll upp sitt finger framför sig och tände sänglampan för att se bättre. Skärsåret ömmade och sved konstant men syntes knappt i huden längre.

Han måste ändå ha somnat någon gång under natten för när han vaknade var det ljust och solen dräpte gårdagens skrämmande tankar med sina strålar. Den sista snön som låg kvar från vintern var nu på väg bort, och om vädret höll sig skulle våren komma inom bara några dagar. Det tomma kylskåpet gav honom ännu en orsak att ge sig ut, så med två röda hopvikta ICA-kassar i handen befann han sig snart gående längs med gatan. Återigen dök känslan av iakttagelse upp men denna gång bekom den honom inte. Grannarna fick stirra hur mycket de ville, han var oskyldig och på tillbakavägen var det just det han skulle förklara för dem.

Kassarna blev tyngre än han planerat. Som vanligt hade han ingen inköpslista och för att vara på den säkra sidan införskaffades alltid lite för mycket av någonting. Plastbanden skar in i hans hand när han tillfälligt bar båda kassarna med fem fingrar för att kunna öppna grinden till huset närmast affären.  Han knackade på, hörde hur det dunsade av springande ben i trappan och sedan öppnades dörren framför honom av en mörkhårig pojke i trettonårsåldern. David hälsade på denne och frågade om hans föräldrar var hemma och fick till svar att jodå, det var dem, och att pojken skulle hämta dem genast. En man i Davids ålder, med mycket mer välbevarat mörkt hår och snälla, men lite trötta ögon dök upp i dörrhålet.

”Hejhej. Jo, det är jag som är David. David Rosén ni vet. Bor där borta i det där gula huset.”

Grannen gav honom en förebrående blick.

”Nej, tyvärr, jag har aldrig sett er förut, ni är inte försäljare väl?”

”Åh, nejdå. Jag bara… eh…” Om de inte visste vem han var hur hade de kunnat peka ut honom hos polisen och hur dumt skulle det inte låta att fråga dem om de sett en flicka besöka hans hus?

”Jag… bara… undrade om ni hört om den där flickan som blev funnen i skogen här i närheten?”

Mannen hostade till och bad David upprepa frågan.

”Jo ni förstår,  en flicka blev…”

”Jaja, jag hörde er. Nej jag vill inte köpa något. Hejhej.”

Dörren slogs igen så hårt att den ena matkassen på trappen höll på att välta. David greppade argt ett tag om plastbanden som sved i handflatorna och fortsatte vidare till nästa hus. Proceduren upprepades för varje hus han nådde. Varför ville ingen prata med honom om flickan? Ilskan och stressen fick hans handflator att svettas och flera gånger var det nära att han tappade kassarna med burkmat. Klockan närmade sig ett och om bara tre timmar kunde det vara för sent.

Kapitel 7

”Hej. Jag heter David Rosén, jag bor i huset härintill.”

”Jaha, hejsan. Trevligt att råkas!” Kvinnans ljusa hår stod på ända och topparna låg toviga på hennes axlar, men klädmärkena hon bar och sättet ögonen strålade av smink avslöjade att hon var långt mer medveten om sitt utseende än att en dålig hårdag skulle få stoppa det.

David, som väntat sig den ogästvänliga attityd han mött hitintills, blev positivt överraskad av kvinnan och det kändes mer naturligt att prata med henne.

”Jo, jag undrar om du hört om mordet på flickan som ägde rum i skogen inte så långt härifrån?”

”Prata inte om henne. Den flickan är inte värd ett endaste ord.” David häpnade. Han hade i och för sig inte lagt så mycket tankar åt flickan, mer än att det var synd om henne och hennes familj, som tydligen bott i staden någon mil härifrån. Var det inte ett helt meningslöst mord som begåtts? Hade flickan förtjänat det?

”Kom in, så ska du få höra den andra sidan av historien.” David tackade förvirrat ja till inbjudan. Var det inte just det här han ville skulle hända. Varför kändes det då så oväntat?

Hallen var ljus och dekorerad med prylar och strunt i rosa nyanser och skohyllan överfylld av skor av alla olika sorters märken och modeller. Garderoben lät ana en rik kvinnas ytterkläder. När de fortsatte in i det väldesignade och luftiga vardagsrummet hann han få en skymt av köket som gick i svart och vitt. Men ingenstans hördes ljud av lekande barn, en man som vrålade om mer öl eller ett djurs sällskapliga läte.

”Bor du här själv?”

”Ja, alltid gjort. Men jag är iväg så mycket i jobbet att ensamheten tränger sig på mitt hem utan att det bekommer mig det minsta.” Hon log ett stjärnleende mot honom. Sedan blev hon allvarlig och sjönk ner i en mörk lädersoffa.

”Du, jag gör det här för att jag förstår hur det känns. Att vara ensam och så, menar jag.” Plötsligt förvreds hennes ansikte och munnen gapade lite som en fisks. Det såg ut som att hon försökte säga något hon verkligen inte borde säga. Davids gissning blev bekräftad när kvinnan äntligen fick ur sig något.

”Åh, vad svårt det här är att säga. Jag vet inte hur det kommer att gå för mig. Alltså. Jag vet att du är oskyldig. Jag vet att det inte var du som gjorde det. Alla vet det. Utom polisen då.” Hon gav David en menande blick och skrattade lite tvingat. ”Den där flickan förtjänade det. Vet du familjen mitt emot din? Dem med sonen som alltid bär blå hängselbyxor?” David som bara sett denne en gång nickade ändå. ”Dem i alla fall. Den här tjejen har knackat runt i hela kvarteret och erbjudit sig själv som barnflicka. När folk tackat nej har hon tydligen fått värsta utbrotten och slagit sönder saker. Något fel på henne, antar jag. Men du vet Alex och Petra, som bor längre ner på gatan, de tackade ja men redan första dagen kastade de ut henne igen. Hon hade tydligen försökt kväva deras barn med kuddar och slagit dem. Sa jag att det nog är något fel på henne? Aja, de försökte ju förstås kontakta flickans föräldrar, men det visade sig att de var döda. Dog för någon vecka sedan bara. Det sägs att det var flickan som gjorde det. Hon var här för bara en dag sen och frågade om jag hade barn hon kunde få leka med. Herregud, alltså. Jag slängde igen dörren i ansiktet på henne.” Hon rättade till några papper på bordet, puffade upp soffans kuddar och gav David en allvarlig blick. ”Men den här familjen mitt emot dig, med sonen, brukar ju inte prata så mycket med oss andra, vi här uppe på gatan alltså, så de hade inte hört något utan tackade ja. Har du sett sonen? Värsta såret i huvudet alltså. Vet inte riktigt hur det gick till, men snacka om att pappan blev förbannad. Så han gick och pratade med alla andra då, va, och de kom överens om att de inte kunde låta flickan fortsätta. Om polisen inte kunde ta henne, av Gud vet vilken anledning, så skulle de göra det. De kom ikapp henne på lekplatsen. Men det spårade ur lite. Pappan till sonen som blivit skadad fick typ värsta psykbrytet, drog fram en pistol och sköt henne, där på lekplatsen. Fattaru? Han s-k-ö-t henne. Ja, sen fanns det väl inte mer att göra. Flickan sprang iväg in i skogen, men hon var ju halvdöd redan så vi lät henne springa.”

”Vi? Menar du att…”

”Ja, alla vi som bor här på gatan.” Kvinnan fick tårar i ögonen. ”Åh, jag ångrar mig David, det gör jag, tro inte att vi alla är kallblodiga mördare. Men sedan fick de för sig att skylla på dig. Ja, ingen kände ju dig, du verkar ju inte ha någon familj som bryr sig om du skulle åka in, och ingen behövde ju veta vad som egentligen hänt. Snälla David. De är inte som du och jag. Den där flickan förändrade dem. De dödar dig.”

Kapitel 8

Ryggen värkte och David kände ett svagt illamående bubbla upp inom sig.

”Vart är pistolen?” Förhörsrummet, som egentligen inte var ett förhörsrum, utan polisstationens fikarum, fylldes av mannens hesa röst.

”Jag har ingen pistol.”

”Med vad sköt du då flickan?”

”Jag sköt inte flickan.”

”Ditt blod fanns på kniven, hon brukade besöka dig, du var den ende som fanns där ute i skogen, du verkade inte särskilt skärrad när vi fann dig, du verkar inte särskilt skärrad nu heller och vem annars?”

”Okej, jag erkänner, det var jag.”

”Vad sa du?”

”Jag sa att det var jag som gjorde det.”

”Men… varför?”

”Varför inte? Hon var psykopat, mentalt störd, kalla det vad du vill. Hon förtjänade det.”

Lasse kom in i rummet och tog den blonderade mannen med sig ut. Kaffemaskinen gick på högvarv medan David satt ensam kvar på stolen vid det runda bordet. Varför han gjorde det här? Nå, låt oss säga att de grå betongväggarna, de hånskrattande ansiktena och gallret för fönsterna inte längre skrämde honom lika mycket som det som fanns utanför dem.

En helt vanlig början.

 Kunde inte bestämma mig för hur den skulle fortsätta så jag började på en annan istället och glömde bort den här. Som vanligt.

Han är en helt vanlig tonåring, sexton år kanske. Han har en rufsig kortklippt frisyr och en nyfiken glimt i ögonen. Han är ungefär en och åttio lång och liksom uttänjd i hela kroppen – så som någon som växt väldigt mycket på kort tid. Vilket han också har eftersom han är tonåring. När han var liten var han rätt kort, nästan kortast i klassen och definitivt mindre än alla tjejerna, men efter att ha fyllt fjorton någon gång i maj, spurtade han iväg.

John heter han men han kallas för Jonny. Jonny Svensson.

Han har en lillasyster som går i fjärde klass och älskar lila. Hon har nästan alltid håret uppsatt i två små tofsar och så heter hon Lily. De bor tillsammans med sin pappa i ett rött hus med vita knutar mitt i landet Sverige. De har en blå Volvo som står parkerad i ett garage några meter från själva huset.

Familjen Svensson bor inte mitt i staden, de bor mitt i bygden. Det ligger säkert bara sju hus i omgivningen. Alla känner alla och har gått på samma dagis och umgås varje midsommar och påsk. Förr firade man jul tillsammans också men den traditionen bröts när Fredrikssons som skulle ordna julbordet och inbjudningarna bestämde sig för att resa till Kanarieöarna istället, och Nilssons med sina sju barn fick förhinder i och med vinterkräksjukan.

Kvar fanns Jonnys familj och de kom inte så bra överens med också kvarvarande Anderssons så de beslutade att fira jul på skilda håll istället – vilket betydde att de julklappar Jonny och Lily redan köpt till sina kamrater i den frånvarande familjen Fredriksson gavs bort till deras far istället eller lämnades anonymt i deras mammas nya familjs brevlåda.

Mamma Hanna hade lämnat sin familj när Jonny var tio eftersom att hon träffat en ny kille. Deras pappa hade blivit helt förkrossad och var som en robot i tre år innan han skärpte till sig och på Lilys begäran började leta efter en ny person att dela sitt liv med. Det var en pinsam period tyckte Jonny eftersom att han då var tretton och precis börjat högstadiet och fått nya kompisar. När de hängde med hem till Jonny stod pinsamma pappa där och viskade inte särskilt diskret om den nya vännen möjligtvis kände någon lämplig singel.

Isbjörn.

En vit isbjörn i en blå luftballong.

Den här skrev jag. Alldeles nyss. För att han hänger i vårt vardagsrum.

Jag är en vit isbjörn. Jag har aldrig hört talas om en isbjörn som inte är vit. Så jag är vit. Fastän pälsen ibland kan tyckas vara gul. Och jag har svarta ögon och svart nos, stora tassar och runda öron som hör allt och inget. Människors mummel förstår jag mig inte på. De bara pekar på mig och kallar mig söt.
Jag är en vit isbjörn som bor i en blå luftballong. Korgen är tjockt flätad av människohand. Jag får bara plats om jag står på två tassar, baktassarna. Härifrån ser jag allt. Hela världen. Hela min värld. Det blåser aldrig i min värld.
Jag är en vit isbjörn som bor i en blå luftballong som har fastnat i taket. På ena sidan av den kalla luftballongens sida, sitter det en död harkrank. Jag undviker helst att titta på den. Jag förstår inte varför ingen människa valt att plocka bort den, de som säger usch till allt. Allt utom en död harkrank.
Jag är en vit isbjörn som bor i en blå luftballong som har fastnat i taket och bara rör på sig om en människa väljer att peta på den. Vilket de inte har gjort på länge. Så jag känner mig oftast ensam. Det finns ingen annan isbjörn här. Bara jag och människorna som vandrar runt mig.
Jag är en vit isbjörn som bor i en blå luftballong som har fastnat i taket och bara rör på sig om en människa väljer att peta på den, eller om taket rämnar. För det kan det göra. Om jag har otur. Det knakar lite oroväckande ibland. Min luftballong fastnade i taket för snart tre år sedan, och jag har varit stillastående i ... i sexton år - för jag är en dekoration i ett hus. Ett rött hus i en liten ort någonstans i Sverige där vita isbjörnar inte finns. Inga isbjörnar alls. Förutom jag. Men jag räknas inte. För min päls kan tyckas vara gul ibland. Och min blå luftballong, flätad av människohand, har fastnat i taket.

Det var alltför speciellt.

Den här texten är - sjuk. Jag hade för lite fantasi och temat på en novelltävling var ondska, typ.  

 Hon är lite speciell. Året är 2009. Det är den sjuttonde maj. Hennes hår är blont. Bussen går 14.30. Klockan är en halvtimme kvar. Hennes ögon är blå. Det ösregnar. Folk är varmt klädda. Hon springer. Radion skriker ut sina låtar inifrån en restaurang.

  Den vita lappen med gula rutor och svart text är datorskriven. Den beskriver hur, när och vart man bör befinna sig för att kunna kliva på en buss med fler än trettio säten och lugnt sitta ner medan man förs mot den hållplats där man ska av. Hon sitter längst fram. Sätet är blått.

  Busschauffören saknar något i den övre tandraden. När hon klev på glittrade guld mot henne.

Han tog emot mynten och räknade långsamt ihop den summan som hon skrapat ihop och tiggt sig till, innan han med hastigheten av en snigel lät dem falla ner i börsen med ett klirrande ljud som skar i hennes öron. Han är trettiosju år.

  Utanför fönstret, som är smutsigt av dåliga andedräkter och bär spår efter alltför närgångna ansikten, ser hon att de passerar konstmuseet, teatern, köpcentret och pizzabutiken. Hon känner minnets doft av en pizza som representerar de fyra årstiderna, vilket tillför minnets ljud av Vivaldis symfoni och får henne att slappna av till en sådan grad att ögonlocken sakta sluts. Det tjuter till.

  En mörkhårig person fyra säten bakom har varit klarvaken under den korta färden, endast mer upphetsad av den skrikiga låten som spelats i de svarta hörlurarna i en oändlig evighet och sedan börjat om igen. Hans ben som är täckta av ett par slitna jeans har darrat lätt och handen har klappat takten mot knäet samtidigt som munnen format ett väsande ljud som enligt många innebär en hes vissling. För en halv sekund reste han sig upp och nu pressar han fingret mot den röda knapp som fångat hans blick och hållit den kvar sedan han klev på bussen. Mannen är helt ovetande om hennes existens.

  På bussen sitter förutom den mörkhåriga och den speciella, tolv andra personer som lever sina liv enligt idealet och ständigt anpassar sig efter nya moderniteter. Sju av dem är kvinnor över fyrtio. Tre är tonåringar. De sista två är män. Alla stirrar på den mörkhåriga.

  De har stannat utanför ett stort tegelhus, som enligt hennes beräkningar är åtta och en halv meter högt och på ett ungefär etthundratrettionio meter i bredd. Hon räknar dess fönster när dörrarna öppnas framför henne och fotsteg närmar sig bakifrån. Hennes koncentration falnar och ögonblicket därefter har hon vridit på huvudet för att låta ögonen begrunda mannen som närmar sig i den trånga gången. Då sker det.

  För en timme sedan bestämde sig busschauffören, som saknar något i den övre tandraden, för att fullständigt strunta i den obligatoriska städningen i bussen innan avfärd som främst är till för att passagerarna inte ska behöva utsättas för fulla plastpåsar och fastklämda tuggummin samt kvarglömda personliga tillbehör som kan få en att avstå från ett säte. Istället satte han sig bakom ratten, tryckte på radion och såg hur regnet började falla.

  De mörka ögonen är vilt uppspärrade när den lilla digitala klockan som är fastskruvad i en liten mörkgrå apparat som vilar på det säte som just nu är till höger om den mörkhåriga mannen, slår över från noll, noll, noll, ett till fyra ovala symboler. Musiken i de svarta hörlurarna tystnar en gång för alla och det enda som hörs när elden och röken etablerar sig är trafiken som brusar utanför.

   Hon ser när mannen äts levande. Likt ett monster som huggit tag i honom dras han bakåt och försvinner i ett tjockt moln av rök. Sedan slår värmen emot henne och smärtan tränger in i hennes medvetande. Allt är svart.

  Han var lite speciell. Året var 2009. Det var den sjuttonde maj. Hans hår var rödlätt. Bussen avgick 14.00. Hans ögon var blå. Det ösregnade. Folk var varmt klädda. Han sprang. Radion skrek ut sina låtar inifrån en restaurang. Ett flin brer ut sig över hans kantiga ansikte när armbandsurets visare slår över till 14.15 och han hör hur skriken fyller tystnaden och himlen lyses upp av eldens ljus.

Alvens Öde

Ja, den här är i stort behov av renovering. Om man kan uttrycka det så.

Föreställ dig en alv.
En söt liten alv med blek hud och klara bärnstensfärgade ögon. Han ser på dig, och ler försiktigt. Hans blonda hår är vildvuxet men kortklippt.
Den här alven har en magisk förmåga, ser du det? Hans hand är knuten runt något och längs hans handled rör sig en magisk linje av glittrande pärlor. Likt alla alver är han fångad i någon sorts tidlös rymd, frusen i sin utveckling och för evigt ung. Men han har precis som människor upplevt en barndom. Som nyfödd utvecklas en alvs magiska förmåga – om den alls kommer att finnas - den dyker upp först i sinnet och sedan ögonen och det är den som avgör alvens ögonfärg. Alla har inte kontroll eller kännedom om sin magi, deras ögon är alltid grå.
Men den här alven riktigt sprudlar av magi. Det flyter i hans blod och påverkar dig redan nu, faktiskt redan från första stund han såg dig. Det är den som får dig att fortsätta föreställa dig honom. För alver existerar inte, de livnär sig på människors fantasi och dyker bara upp i absoluta nödlägen som hotar deras natur.
Men du har fångat hans intresse, du har fastnat i hans nät av fantasier och han har blivit fullt verklig.
Alvens namn är Zasha.
Hans framtid bleknade bort utan att han rörde en muskel.
På 1800 talet börjar Zashas berättelse. Det är då första skymten av människovärlden visar sig för alverna. Det är sjunde februari 1842 som en man, belägen i norra England, tänder eld på sitt eget hus och därmed av misstag bränner ner hela kvarteret. Lukten som uppstår när möbler bränns sticker fortfarande i näsan när han skyndar nerför gatan

Normal.

Det här skrev jag mest för att kunna lägga grund för en framtida idé. Jag visste inte alls vad det skulle handla om, om jag fortsatte skriva på den här. Den fick helt enkelt heta Normal.

Jag satt inne hos vaktmästaren. Det var ett litet rum, helt överfullt med höga skåp överallt och på väggen precis bakom honom hängde en enorm anslagstavla överfull med nycklar och papper i blandade färger. I mitten av rummet stod ett skrivbord och vaktmästaren satt på ena sidan medan jag satt på den andra. Så fort han rörde sig flög ett papper ner från en av de många högarna som slarvigt låg utspridda kors och tvärs över skrivbordet. Jag hade redan böjt mig ner flera gånger för att plocka upp både efterlysningar och klagomål samt några mysko brev från kommunen. Det var bäst att inte titta allt för noga på sådana papper.
  ”Jane Allison” läste vaktmästaren från en lapp jag precis gett honom. Han tittade på mig. Han hade ett så där lite knäppt utseende. Mörka ögonbryn och tunt ljust hår som inte lyckades täcka skalpen. Han var antagligen runt 65 års åldern men om man bara fokuserade på ögonen kunde man knappt tro att han var över fyrtio. De var ljust blå, klart isande blå. Små hökögon som följde minsta rörelse och verkade kunna se allt. Hans näsa var lätt nedåtböjd och lika rak som en bokrygg. Han hade en rätt kraftig käke och små, tunna läppar som han nu hade pressat ihop efter att ha uttalat mitt namn. Han hade ett ärr som gick längs högra kinden. Jag kunde inte släppa det med blicken.
  ”Ja.” Jag rätade lite på ryggen. ”Det är jag.”
Det satt dessutom en stor klocka över dörren som tickade högt och envist. Jag räknade till åtta sekunder innan vaktmästaren öppnade munnen igen.
  ”Ska börja i… 9d? Hemklassrum, översta våningen i korridoren längst till höger. Skåp på våningen under …” han suckade, vände sig om, och plockade ner en nyckel från anslagstavlan. ”Skåp nummer 243. Här. Var försiktig. Hundraåttio spänn för en ny. Här har du schema.” Han sneglade upp mot klockan. ”Första lektion om tretton minuter och sju sekunder. Sjutton klasskamrater. Lärare: Adam Smith. Ska jag visa dig till skåpet så får du nyckeln där?”
 ”Ja, det skulle vara bra”, nickade jag nervöst och kände redan panik inför att träffa de andra i min klass. Jag hade varit på besök några gånger innan på skolan för att se hur det såg ut och så där, men nu skulle det verkligen bli min skola och jag skulle snart få träffa människor som jag kanske skulle känna för resten av mitt liv.
  Vaktmästaren reste sig upp. Han hade en mörkt grå tjocktröja på sig och på ryggen stod skolans namn tryckt och så hans namn på framsidan. Jonathan Davis. Han hade slitna jeans på sig också, de satt jättelöst på honom och eftersom han inte såg ut att vara i så bra kondition fick de honom att se ännu större ut än vad han kanske egentligen var. Jag började fundera på vad eleverna tyckte om honom.
  Vi gick genom tre långa korridorer innan vi gick upp för en trappa och hamnar i en riktigt ljus lokal. Det stod en del bänkar i ek placerade lite varstans i rummet och så var det ett par bord längs väggen, men annars mycket tomt. Vaktmästaren Jonathan ledde mig vidare genom rummet och upp för en stentrappa. När vi kommit upp en våning blev det påfallande mycket mer människor. Längs med höger sida följde skåp i en blekt grön nyans. En del av skåpen var öppna och det stod elever och pratade livligt med varandra. De hade säkert jättemycket att berätta för varandra eftersom det var första dagen på terminen efter ett sommarlov.
  Ibland går det liksom att se skillnaden mellan folk och folk. Efter att ha följt korridoren ut och stannat framför ett skåp – tittade jag mig snabbt runt för att försöka se hur eleverna såg ut. I det stora fönstret som var strax bredvid mitt nya skåp, satt det tre tjejer och två killar. De såg trevliga ut men väldigt överdrivna. Tjejernas ögonfransar var nästan läskigt mycket längre än mina och deras kinder lyste av brunkräm. Alla tre var blonda, men det syntes att bara en av dem var en äkta blondin.